Välkommen hem.

Mitt liv är indelat i före och efter. Före och efter 2012-12-03. Klockslaget är 06.20. Jag tror nog att jag i detta inlägg kan likställa "Jag" med "Vi".
Därmed är Vårt liv indelat i före och efter. 

När jag tänker på den stund jag för första gången fick se min fina Elsa får jag tårar i ögonen och en klump i halsen. Precis som då. Känslan jag fick då, och det första jag sa var att "Jag skulle offra mig direkt för hennes skull Charlie, jag gör allt för henne".

Sen blev jag ledsen. Det kan säkerligen förklaras medicinskt. Homonerna är i gungning, kroppen börjar ställa in sig på att inte längre vara gravid. Oavsett så grät jag. Och jag grät för att jag var glad, hade ont, var trött. Men framför allt för att det finns de som aldrig får uppleva den känsla jag hade då. Och fortfarande bär med mig. 

Jag unnar alla det. 

Det finns dagar när jag tänker tillbaka på hur det var innan Elsa fanns. Och visst var livet mer spontant, sömnen var djupare och förekom oftare. Man var friare. Men inget av det som fanns innan kommer någonsin att kunna mäta sig med hur livet är nu. 

Att kunna förklara glädjen i att ha barn går inte. 

Därför blir jag så oerhört lycklig av vetskapen att vänner kommer att få uppleva den känsla jag gör ett försök att förmedla. Att bli förälder.

Och missförstå mig rätt. Det är oerhört påfrestande, smärtsamt och ibland undrar man hur i hela världen man ska kunna ta hand om något så fint och värdefullt. Och rädslan att misslyckas är konstant. 

Sången vi valde till Elsa på hennes dopdag var Välkommen hem av Sonja Aldén. Och visst är den sann?

Välkommen, välkommen älskade vän
Oändlig var längtan tills du fick ditt hem
Ditt skratt är som solen, och gråten som ett regn
Välkommen, välkommen hem

Det händer ibland att tanken står still
Försök förstå ett under som just nu
Och det händer ibland att det blir som man vill
För ingen så underbar som du.

// Magda