Inget är som väntans tider.

Helgen är snart till enda. Början på Elsas kväll är här. Dags för läggning och det kombineras gärna med en skrivstund. 

I veckan som kommer ska en tredjedel av familjen till Tjeckien och köra en EM-tävling i enduro. Varken jag eller Elsa har tid med sådant, denna vecka börjar ju äntligen babycaféet igen. Så den sista tredjedelen får offra sig.

Fick för 24 minuter sedan beskedet att han kör ut och testar de sista justeringarna. Om han inte ringer inom 30 minuter ska jag vara orolig. Skönt med tydliga instruktioner. 

Största delen av dagen spenderades i Bjärnum hos farmor och farfar. Hjortstek, sås och potatis. Det är för gott och man äter helt klart för mycket. 

Dagen innebar även en tur till ankdammen. Jag har en obotlig skräck för ankor och fåglar i största allmänhet. Tror att denna skräck är präglad av två händelser i mitt liv;

1. En spännande utflykt med dagis (till samma ankdamm som besöktes idag). Höga förväntningar och vad händer? Jag blir biten i fingret OCH en anka bajsar på min favoritfrökens sko. Kommer fortfarande ihåg det. 

2. Mormor och Anders ankor (jag kallade dem blodankor) samt folkilskna tupp. Dessa har jag också starka minnen ifrån och minns dem med rädsla. 

Det måste vara här det gick fel någonstans. 

Rädslan till trots matades ankorna idag. Dock av min eminenta och ytterst modiga farmor som stod mitt i ett hav av glupska ankor. Själv skyddade jag Elsa, och kanske mest mig själv, genom att stå på behörigt avstånd och förundras över hur man frivilligt ställer sig i havet av ankor. Ord som "Fegis" förekom.

Så här väntar jag nu på ett samtal om att körningen är över och att jag inte behöver börja vara orolig.

Inget är som väntans tider.