Det var en djungel.

En bra dag är nu slut, iallafall Elsas dag. Min varar ett tag till.   

Och mycket har fru och fröken Turesson hunnit med idag. 

Åkt buss, kontrollvägning på BVC, hämtat pass på polisen, införskaffat vinteroverall, besökt gammelmorfar Lennarts grav och träffat Astrid, Madde och Pontus en stund på lekplatsen.   

När vi kom hem insåg jag att jag verkligen skäms av bara tanken på hur vår baksida ser ut. Senast den gräsmattan klipptes var innan sommaren. Och vi (egentligen var det aldrig min idé, så här i efterhand..) gödade den dessutom mycket i våras. Bild på hur det såg ut innan hoppar jag. Det är under min värdighet.. 

Vi har en handjagare. Till de få kvadratmeter gräs vi har ska det inte behövas mer han min man sagt. Han har också sagt att "utomhus tar jag hand om". Jag ska nog ge honom en inomhussyssla för rättvisas skull. Parametern som missades vid val av modell på gräsklippare var hur ofta man tänkt klippa gräset.   

Envis som jag är började jag klippa gräset. Det var minst sagt tungt. Grannen, som för övrigt har kvarterets finaste trädgård, hörde att jag var igång. Äntligen! måste han ha tänkt. Genom häcken hör jag en fråga om jag möjligtvis vill låna hans vanliga (läs: riktiga) gräsklippare. "Nej tack, det går bra det här" svarar jag. Och blir sen tyst, ångrar mig i samma sekund som jag svarade. Grannen förstår min tanke och säger snällt "Jag säger inte att du inte klarar det, men det blir nog tufft". Gräsmattan klipptes och till Elsas stora förtjusning var det en motor på gräsklipparen.   

Enda kommentaren från han-jag-inte-får-nämna-vid-namn-på-denna-blogg när jag berättade att gräset är klippt var "Vaa, gick det?" Jojo, fröken not-a-doer är minsann inte så tokig ändå.

Imorgon är det ett år sedan Lennart hastigt lämnade oss. Tyvärr fick han aldrig träffa Elsa, men jag vet att han vakar över henne ändå. 

Tadaa, så nöjd! 

Till vår stora förtjusning hade vi fått reklamblad från Väla. 

// Magda