Plötsligt hände det.

Att ha barn innebär att man inte sover som förr. Och i det stora hela så är den där sömnen inte så viktig i jämförelse. Men dessvärre verkar den vara livsviktig. Bokstavligt talat. Kroppen och framför allt huvudet blir galet av att inte få sova. Sedan jag blev gravid är det 1,5 år sedan. På 1,5 år har jag inte sovit mer än maximalt fyra timmar i sträck. Vanligtvis bara två. Och det har börjat ta ut sin rätt. 

Men så i natt hände det, eller kanske rättare sagt kunde ha hänt. Elsa somnade redan 18.30, gick inte att lägga henne senare. 18.00 blev det stora protester och det enda som återstod var sängen. Babysimmet tog nog ut sin rätt.

Hon sov till 04.30, åt och sov därefter till 06.00. Mamman, det vill säga jag, sov dock inte. Eller jag sov som jag brukar. Har ju vant mig vid när Elsa vaknar och där ligger jag klarvaken och väntar på att hon ska vakna.. Uttrycket "sova som ett barn" har jag fram tills inatt inte förstått. I natt hände det äntligen, hon sov som ett barn. 

Nu gäller det bara att hålla tummarna att en något stabilare nattsömn är inom räckhåll. 

Då återstår bara att försöka "läka" min egen sömn. Men det ska nog gå.

Och äntligen, hon kryper och är glad. Även om man får påminna henne om att följa efter mig om hon inte vill vara ensam. Det är ju oftast mycket enklare att gråta en skvätt och sträcka ut armarna. "Fröken Bekväm". 

Efter en bra natt är det lika bra att passa på. Idag blir det till att införskaffa gymkort med ambitionen att gå på gruppass. Den där semesterresan närmar sig och det finns ingen vass att gömma sig i vid poolen. Så det är bara att bita i det sura. 

Först krypturen avklarad. Från sitt rum till vårt sovrum. En tur på hela fyra meter.

Fina liljor fick jag av Frida i fredags efter en natt som inte bestod av så mycket sömn. That's what friends are for!

// Magda