En erfarenhet rikare.

Torsdagseftermiddagar innebär vanligtvis ridning för mig och pappa/Elsa-tid för övriga familjemedlemmar. För andra veckan i rad blev lektionen hastigt inställd och jag fick istället tillfälle att utnyttja mitt nyinköpta gymkort. Dels var jag inställd på att motionera och dels ville jag inte, för andra veckan i rad, inkräkta på kvalitetstiden mellan far och dotter. Därmed bokades ett Zumba-pass.

Visst låter det exotiskt och nästan lite spännande. Zumba.

Och visst, lite ödmjuk är man ju så klart första gången man går på ett nytt pass. Dock har jag, kanske ingen stor nyhet för de allra flesta, höga krav på mig själv och så även på min insats på Zumban. Även om det är första passet. Tilläggas bör att jag har dansat mycket showdans i mina dagar och anser därmed mig ha grunden och relativt lätt för att lära in nytt.. 

Visst har nog de flesta av oss sett TV-shop reklamen över Zumba Fitness. Ni vet när det står minst 200 personer i en jättesal. Alla ler, dansar och ser ut att ha jätteroligt (och ingen är ofräscht svettig, bara lagom). Och man tror väl på reklamen? 

Timmen mellan 16.30 och 17.30 i torsdags innehöll mycket blandade känslor. Jag häpnades över min oförmåga att följa med i dansen. Min hjärna gick på högvarv och de första 20 minuterna ansträngde jag mig till mitt yttersta för att hänga med. Men när jag stolt tror att "nu hann jag minsann snurra ett varv där också" inser jag att den otroligt energifyllda människan som håller i passet redan snurrat två... Tanken "Hur orkar hon?!" tänktes mer än en gång.  

Därefter måste jag nog erkänna att en del av mig gav upp. Och då blev det bara värre. Jag börjar studera hur komiskt det hela egentligen är, se på hela rummet och hur oerhört dåliga allihop är (ursäkta min ärlighet, men det är sant) och att den enda som med värdighet tar sig igenom passet är, just det, instruktören. Alla gör helt olika, går åt olika håll och hoppar helt i otakt. Ett tag tyckte jag att dansen (så som den var tänkt att utövas) liknade musikvideon till "Gagnam-style". Googla det så ser ni oss, i princip. 

Efter 20 minuter började jag fundera ut olika blogginlägg. Jag började leta efter ert väggur efter 30 minuter. Efter 40 minuter var jag lättad över att kunna konstatera att ja, rummet är i princip helt insynsskyddat. Efter 50 minuter var förnedringen i princip över. 

Jag ska så klart dit igen. Nu förstår jag varför de som dansar i reklamen är så väldigt glada. Zumba är ju hur roligt (att titta på) som helst!